Man försvinner i en månad och vad händer?
Ens alterego (för jag är tämligen säker på att Ellen inte finns på riktigt. Men det betyder ju att jag visst skrivit i bloggen...eller?) hackar ens framtida biografi (som ska döpas till "En livstid utan kramar") och sprider rykten.
Jag har inte börjat spela än på min Xbox.
Har bara Kung Fu Panda-spelet so far.
Men hemma är jag, enköpings-hemma, och slickar mina sår.
Mina brännsår alltså, som jag fick då jag skulle laga mat åt min familj.
De kan nu fetglömma (woho! Ungdomsslang!) att jag kommer att någonsin igen bidra till deras överlevnad.
Annars då?
Jag har lyckats få magkatarr (mm nyårspresent!) och det mjölkar jag så ofta jag kan.
Att titta upp mot villaförorten i Enköping, samtidigt som man drar en djup suck för att sedan titta snett ned mot marken som om man drömde sig bort till bättre dagar då livet bestod av regnbågår och My Little Ponys, resulterar i form av nya spel till mitt svältfödda Xbox.
Nu ska jag fostra syskonbarn till att bli prisjägare.
Peace out, y'all från Emskow von Stöör som fortsätter med att vara HELfascistisk och alldeles, alldeles underbar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar