Det är kärlek. Äkta, obestridbar kärlek. Det finaste som kan ske mellan en människa och en maskin. Perfektion!
Man kan, man kan ta på den. Ofta. Och den gillar't.
Annars är jag orolig för att ingen kommer att spela schack med Fuglesang. Tänk om han en dag , fylld med spänning och förväntan, kommer till datorn för att fortsätta spelet och så har ingen gjort ett drag. Ingen alls. Sånt gör en ledsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar