Jag var först i kön med bokningslappa i handen min, som om jag väntat hela mitt liv på att få jobba med rumpan.
Det var bara 5 personer som skulle delta i härligheten, och redan nu kände jag att det inte kommer att gagna mig, för nu kan tränaren hålla koll på alla som deltar och ge oss (mig) the pity-look då vi (jag) ser ut att dö vid varje kraftansträngning.
Efter passet tänkte jag springa lite, men då jag ofta bara stirrar rakt framför mig för att bibehålla koncentrationen trodde en äldre polsk herre, som stod mitt i vägen, att jag flörtade med honom.
Då gick jag hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar