Först vill jag ge ett shout out till världens mest underbara kompisar som stöttar mig till hundraartonmiljoner procent (Prinsen, var inte orolig om du är för sjuk för besök, vi fixart sen när du är på foten igen!). Utan er skulle jag hata världen, nu är jag mest bara irriterad på den och det är hanterbart.
Men det är intressant det här, men att uppleva att någon som står en så nära blir sjuk i cancer. I och för sig går Lasse under betäckningen "plastpappa" men även om det inte finns en biologisk koppling mellan oss är han ändå som en pappa för mig.
Men för att komma till poängen: mamma och jag hanterar det här på två helt olika sätt, jag vill veta allt som läkarna tänker, mamma vill ta dagen som den kommer. Att vara hemma med henne är ibland svårt, för jag vet hur hon är då hon försöker glömma vad som pågår. Då känns det som om jag måste dra tillbaka henne till verkligheten om och om igen och, med risk för att låta självupptagen, då blir det ännu mer lite jobbigare att bearbeta det som händer. Men det löser sig det här också, ju mer vi vet desto mer kontroll får vi över situationen.
Allt löser sig, inte för att mirakel händer utan för att det finns ingen annan väg än framåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar