Snart så.

Ofta då jag cyklar hem på kvällen kommer jag på vad jag kan skriva om, ofta handlar det om Lasse. Men när jag väl kommer hem är jag helt uttömd på ord och analyser, och allt som jag skriver ned kring ämnet blir bara en massa bleh.

Problemet med att spendera så mycket tid i en annan stad borta från familjen är att jag nästan glömmer bort vad som pågår där hemma, ibland är jag rädd för att gå in på Lasses sida på Facebook ifall där står något om kondoleanser gällande försämrade värden. Samma nerv rycker till så fort mamma eller mina syskon ringer mig. Tur att mamma använder mail mer frekvent än mobilen.

Just nu mår han bra, eller så bra som han kan må all things considered. Han ska opereras under påsk och mina planer att åka hem får jag ställa in på grund av infektionskänsligheten.

Det är synd, för jag ville berätta allt om 4Q-ämbetet som de så gärna ville att jag skulle få. De vill veta vad jag gör och mina planer för framtiden, för att temporärt kunna glömma vad som händer i celler och prover, och i all ärlighet var det värsta med risken att förlora valet att mamma och Lasse skulle förlora chansen att tänka på något annat för en stund.

Någon gång ska jag lyckas ta mig hem, och då ska vi göra det vi alltid gör, jag och Lasse. Skämta om mammas passiv-aggressivitet och utsättas för konsekvenserna av det. Bara en massa kärlek.