En gång i livet så var allt jag skrev djupt och personligt. Det var tider det. Nu är det mest djupsinniga som jag kan framkalla en ytlig analys av mina små freaky drömmar. Varför det blev så vet jag inte, jag förmår mig bara inte att spotta ur allt som är pissy i en blogg längre.
Jag skulle kunna skriva rad efter rad om vilken ångest jag har gällande ett så simpelt ämne som min katt, hur jag knappt ens kan diskutera det med min mamma utan att återigen för den hundradetrettonde gången idag börja gråta. Sedan kan jag alltid lägga till hur jag kommer att ångra att jag outade mig på detta sätt (och sedan ångra att jag skrev att jag ångrade mig. Plus det här), och återgå till lättsamma ämnen såsom andra olycka och sorg. Det bizarra är att jag mår bra omedelbart så fort jag har tränat tårkanalen, som om allt salt ersätts med endorfiner av den magnitud som inte ens bipolära får uppleva, det ser ut att lösa sig. Men ett samtal senare så är vi där igen.
Mamma är inte bra för min hälsa, det är alldeles för enkelt att bli en liten flicka igen då jag pratar med henne. Och tydligen så vill den lilla tösen i mig bara vältra i selfpity.
Men nu skriver jag som sagt inte personliga inlägg, så allt detta har aldrig skrivits eller blivit läst av någon.
4 kommentarer:
Min vän, du vet att jag aldrig med flit skulle tvinga dig att genomgå något sånt här! Det hoppas jag att du vet. Jag lider med dig och önskar att saker och ting vore annorlunda! Ibland behöver man dock vara liten och otröstlig och snyftig... För det brukar bli lättare sen. Finns det något jag kan göra som inte rubbar min kromosomsammansättning som skulle göra situationen lättare? Just tell me! I'm by your side, brother! (Och förresten är det inte spec outande att skriva det här i bloggen. Alla tre som läser känner dig ju redan. Inga probs ju!)
det är inget simpelt ämne, det är fan inte konstigt att ha ångest över någonting sådant. don't you trycka ner dig själv och dina känslor sådär! det kommer att lösa sig på ett eller annat sätt. stor kram
ah.. lille katt lille katt jaaa fy fan va svårt det är det där. men gråta, det är nåt man bör göra flera gånger om dan om man behöver men iaf 2 gånger i veckan som en tradition. det är bra. och snora med gör man. rensar hjärna, hjärta och näsa samtidigt. det är bra det. jag skulle kunna skriva nåt dåligt om sthlm (jag såg staden idag. var där) men jag låter bli.
eko:
Det vet jag, absolut. Men detta måste jag nog genomlida regardless of dina intentioner.
prins:
Och ut kommer det! Och mammas idéer om avlivning är lite sådära...dåliga.
Lenin:
Börjar bli lite av en tradition, svullna ögon är min nya nisch.
Skicka en kommentar