Det är "Rädda Willy 2" (aka "Den självmordsbenägne valen 2") på tellyn idag, och så fort valjäveln visade sin fena så började jag bli det lilla blödiga djur som jag egentligen är.
Willy hade hittat sin mamma!
Hansomvarsåensamochledseen... *snyftkalas of the år*
Nu ska det gräddas pannkakor, banne mig.
4 kommentarer:
Jag kommer ihåg när ettan var poppis. Alla var kära i den jävla skitfilmen. Hur gammal var man då? Typ elva. Jag hatade den intensivt redan från början, den var fucking värdelös och trååååkig! Redan då saknade jag kanske det blödiga hjärta som du tycks sitta och trycka på? Hård som sten även som ung. Imponeras inte av jättebebisfiskar som har problem och hoppar över kids och whatnot. I consider that shit very boring och jag föraktar dig för att du går på den skiten och helt öppet erkänner att du tar åt dig. Toughen up bea-tch!
Aldrig i livet. Jag tänker fortsätta med att vara den mer komplexa av oss två.
Och om jag skulle göra som du säger skulle du säkerligen klaga på att vi är ännu mer lika då. Så den fällan fallar jag inte i.
Änglahund är ännu mer sorglig.
Eller eller Fern Gully, den sista regnskogen.
Ah, kära barndom.
Blödig = komplex? Vet inte om jag håller med där. Klart jag inte skulle uppskatta om du blev ÄNNU MER som jag, jag har nog med bestyr att hålla ordning på mig själv så som det är. Och gud, världen behöver inte 2 av mig. Men ett av oss som det är nu! Åh, poetisk jag är. Typ.
Jag menade att jag hade fler sinnestillstånd än arg med en medfödd rädsla för insekter med vingar. Som säkert är jättetufft i mångas ögon!
Jes. I went there. I used the whole fobikrejen!
Skicka en kommentar