I går kväll dog min faster, tämligen oväntat och sedan dess har allt gått så jefla fint.
Mamma kom och hämtade katta min. Och då hon åkte kände jag mig som om jag var 3 år och gick på dagis, där jag en gång typ fick ångestanfall över att bli lämnad ensam.
Min faster ringde mig då jag var sjuk, men jag svarade inte då jag 1: hade ont i hela kroppen och hatade allt och all, 2: knappt kunde prata.
Jag glömde bort att ringa upp henne, och nu vet jag att samtalet var en del i säga-hej-då-till-alla-projektet.
Super.
Det är som en kass drama producerad av Hallmark:
Ung kvinna missar chansen att säga farväl till älskad släkting och det leder till att hon får psykbryt och bränner ned en verkstad.
Nu tänker jag gå och deppa igen.
Peace.
6 kommentarer:
usch usch tråkigt. du kanske kunde fara hem och vara lite med din familj ett tag?
Är hemma, men min familj är ute och far. Ville liksom inte sabba deras planer genom att ledsen och...tråk.
Tjo, nu har jag hittat hit(eller jag hittade väl hit när jag skaffa last.fm men har inte tjuvtittat in på perk länge).
Fan emma du verkar ofta drabbas av de mest tråkiga jäkla grejer. Inte rättvist på nåt sätt.
Man önskar ju att man kunde känna på sig och agera innan det är för sent, men det verkar inte vilja gå tyvärr. Jag har aldrig lyckats i alla fall.
Men nej.. 2008 alltså, jävla skitår.
Vill du prata/gråta av dig/whatever så finns jag till ditt förfogande, det hoppas jag du vet. Kram.
Frej: Det är det som är så himla typiskt... Men men, det är inte så mycket man kan göra nu.
Idan: Klart jag vet!
Hej Emma! Fy vad jobbigt. Att allt alltid ska hända när man inte alls vill det. Fast man vill i och för sig aldrig att nått sånt ska hända. Hoppas du mår lite bättre snart iallafall.. Kram
Skicka en kommentar