Emma blir djupsinnig

Kriget i Gaza fortsätter, som väntat, utan att någon konstruktivt eller logiskt alls syns komma ur det.
Dock börjar civila i Israel få nog av regeringens totala inställning som går ut på att utrota Palestina. Den allmänna tron är att staten Israel har sitt folk bakom sig at all time, men så är inte fallet.
Naomi Klein skriver om att israeler själva kräver att värdlen ska bojkotta dem och deras politik: att det är dags att ta i med hårdhandskarna.
Israelerna är trötta på den nationalism som styr landet in i fler krig än vad situationen egentligen kräver.
Kriget har slutat att enkom handla om Israel vs. Palestina. Det är nu även fokus på hur missnöjda många Israeler är med sin regeringen (som gjort allt för att tysta ned kritiken som inte allt för sällan även kommer från den egna militären).
Det är svårt att hitta folk som inte vill skriva under på att Israel begår brott mot de männskliga rättigheterna, men de finns.
Det finns de som hävdar att all kritik mot Israel bottnar i antisemitism (detta är ofta deras bästa argument, det talar ganska mycket för hur lite de har att stå på).
Men varför skulle FN ljuga om det? Varför skulle Amnesty International ljuga om det?
Israels politik är nationalistisk, och i vanliga fall skulle vi dra åt oss öronen inför detta faktum. Men inte nu.
Vad är skillnaden?
Att Israeler har lidit under delar av världshistorien?
Säg den folkgrupp som varit skonad från smärta och förföljelse.

Hamas begår brott, det är väl redan ett faktum. Men tänk på att det finns en orsak till varför grupper som Hamas finns, och lyckas varva medlemmar. Ett folk som känner att de har frihet och stabilitet skulle aldrig låta en grupp som Hamas få makt. Hamas är en motreaktion på Israels ockupation.
Det är så enkelt.
Precis så enkelt.